Mitt liv och döden...
...jag måste skriva av mig...
Idag var jag och min mamma i Fliseryd och besökte min pappas grav. Det var vackert väder, ganska varmt i luften och vi stod och tittade på gravstenen med de små enarna vid sidan av stenen. Vi pratade om hur otroligt det är att det i november är 10 år sen han gick bort och hur han alltid kommer finnas med oss.
Jag la märke till något jag inte tänkt på förut. Över pappas namn står det " Vår älskade"... Det finns alltså plats för ett a efter vår. Sedan slog det mig att det under pappas namn fanns ett stort utrymme.
Självklart har jag hela mitt liv vetat om att det kommer en dag då min mamma inte finns mer.. Jag har tänkt mer och mer på det. Att det kommer en dag då jag kommer stå vid hennes grav och vara helt förkrossad och undra vart åren tog vägen. Det blev bara så väldigt påtagligt där vid pappas grav, vid stenen med mellanrummen.
I bilen på väg tillbaka började tårarna trilla nerför mina kinder och min bästa, älskade, fantastiska mamma frågar mig hur det är fatt. Jag förklarade för henne vad jag tänkte, hur jag kände mig. Maktlös, rädd och orolig. Hon tröstade och klappade och lugnade ner mig, som bara hon kan.
Kontentan är dock: ingen kan finnas för evigt, men vad ska jag göra den dagen mamma inte finns mer?
Min pappa Lars-Åke och min styvpappa Eje har redan lämnat jordelivet. Den dagen mamma försvinner, vet jag inte om jag kommer vilja eller orka leva vidare..
Idag var jag och min mamma i Fliseryd och besökte min pappas grav. Det var vackert väder, ganska varmt i luften och vi stod och tittade på gravstenen med de små enarna vid sidan av stenen. Vi pratade om hur otroligt det är att det i november är 10 år sen han gick bort och hur han alltid kommer finnas med oss.
Jag la märke till något jag inte tänkt på förut. Över pappas namn står det " Vår älskade"... Det finns alltså plats för ett a efter vår. Sedan slog det mig att det under pappas namn fanns ett stort utrymme.
Självklart har jag hela mitt liv vetat om att det kommer en dag då min mamma inte finns mer.. Jag har tänkt mer och mer på det. Att det kommer en dag då jag kommer stå vid hennes grav och vara helt förkrossad och undra vart åren tog vägen. Det blev bara så väldigt påtagligt där vid pappas grav, vid stenen med mellanrummen.
I bilen på väg tillbaka började tårarna trilla nerför mina kinder och min bästa, älskade, fantastiska mamma frågar mig hur det är fatt. Jag förklarade för henne vad jag tänkte, hur jag kände mig. Maktlös, rädd och orolig. Hon tröstade och klappade och lugnade ner mig, som bara hon kan.
Kontentan är dock: ingen kan finnas för evigt, men vad ska jag göra den dagen mamma inte finns mer?
Min pappa Lars-Åke och min styvpappa Eje har redan lämnat jordelivet. Den dagen mamma försvinner, vet jag inte om jag kommer vilja eller orka leva vidare..
Kommentarer
Postat av: hib
När man väl står där i den situationen så blir man förvånad över vad man själv klarar av. Det finns alltid folk som älskar dig kanske inte lika mycket som kärlek som är mellan sin egen mamma och dig själv men det är helt klart värt att leva för.
Trackback
