Jag är lyckligt lottad...
...och trots eventuella bekymmer här och där så är jag väldigt glad att jag är jag och att mitt liv ser ut som det gör...
Peppar peppar...
Mitt liv och döden...
Idag var jag och min mamma i Fliseryd och besökte min pappas grav. Det var vackert väder, ganska varmt i luften och vi stod och tittade på gravstenen med de små enarna vid sidan av stenen. Vi pratade om hur otroligt det är att det i november är 10 år sen han gick bort och hur han alltid kommer finnas med oss.
Jag la märke till något jag inte tänkt på förut. Över pappas namn står det " Vår älskade"... Det finns alltså plats för ett a efter vår. Sedan slog det mig att det under pappas namn fanns ett stort utrymme.
Självklart har jag hela mitt liv vetat om att det kommer en dag då min mamma inte finns mer.. Jag har tänkt mer och mer på det. Att det kommer en dag då jag kommer stå vid hennes grav och vara helt förkrossad och undra vart åren tog vägen. Det blev bara så väldigt påtagligt där vid pappas grav, vid stenen med mellanrummen.
I bilen på väg tillbaka började tårarna trilla nerför mina kinder och min bästa, älskade, fantastiska mamma frågar mig hur det är fatt. Jag förklarade för henne vad jag tänkte, hur jag kände mig. Maktlös, rädd och orolig. Hon tröstade och klappade och lugnade ner mig, som bara hon kan.
Kontentan är dock: ingen kan finnas för evigt, men vad ska jag göra den dagen mamma inte finns mer?
Min pappa Lars-Åke och min styvpappa Eje har redan lämnat jordelivet. Den dagen mamma försvinner, vet jag inte om jag kommer vilja eller orka leva vidare..
Dagens i-landsproblem...
...och jag är så glad att jag har sådana...
För tänk, så underbart det är att det är små problem man dras med. Nu säger jag inte att jag inte får min beskärda del av det sura äpplet och de stora problemen, men att de vardagliga problemen för mig ligger i saker som egentligen inte är livsviktiga...
Just nu till exempel är ett av mina största bekymmer att jag inte har någon digitalkamera. Jag blev bestulen på företagsfesten i september förra året och förutom min plånbok och telefon lyckades den lilla tjyven till mitt förtret även lägga rabarber på min älskade kamera. Så, som en ren principsak och för att sörja kära SONY så har jag inte köpt någon digitalkamera under hösten. Nu (när jag inte längre tjänar storkovan på Telenor) har jag stundom kommit framtid att sorgetiden är slut och en ny kamera ska införskaffas. Problemet ligger dock i att pengarna inte växer på trän och eftersom jag nyligen införskaffat en dator måste jag vänta med nästa stora inköp...
Status I-landsproblem: Ej löst.
Nästa förträffliga i-landsproblem ligger i att jag på nyårsafton slingade mitt hår och inte blev riktigt nöjd. Jag har vid synen av min spegelbild associerat bilden med ananas, vilket inte klingar positivt i mina öron. Efter mycket om och men och flertalet överläggningar med mig själv och underbaringar i min närhet har jag således kommit fram till det enda rätta beslutet : jag ska bli brunett! Så imorgon klockan 8.15 bär det av mot Salong Horizånt där Elin ska hjälpa mig att hitta tillbaka till något som känns rätt.
Status I-landsproblem: Snart löst.
Tyck gärna att detta låter som lyxproblem, men det ska jag säga er; jag har haft nog med död och elände i mitt 22-åriga liv att jag gärna unnar mig själv att få en period av världsliga, enkla bekymmer.
Nu till mitt sista I-landsproblem för dagen: jag ska packa min väska inför avfärd mot Stockholm imorgon och efter vissa inköp kommer jag inte få plats i mina väskor. What shall I do?
