Magdalena Louise

Jag vet inte vart jag ska börja...

Året var 1991, jag var då 6 år gammal. Min pappa satt i badet och tvättade sig mellan tårna. Han upptäckte en konstig fläck på ena ringtån och bad min kära mamma att titta på den. Efter  besök hos läkaren kom man fram till att det var hudcancer och tån måste amputeras omgående. Till allas glädje hade cancern inte spritt sig, och pappa undkom med cellgifter och konternueliga kontroller.  

Tji fick vi.. Året efter var det dags igen. Jag hade just kommit hem från skolan, jag gick då i första klass, och satt och lekte på mitt rum. Plötsligt hörde jag en rejäl duns från kontoret och jag sprang ut för att se vad som hänt. Jag hittade min pappa liggande på golvet, skakandes. Det rann blod ur hans mun eftersom han, som jag fick veta senare, bitit sig i tungan i fallet. Måttligt förvirrad och under stor panik försökte jag få kontakt med pappa. Jag skrek och slog på honom men fick inget gensvar. Så, i all förtvivlan rusade jag ner för trappan och ut på grusgången där jag såg mina grannar som mekade med en bil. Ronny, som en av grannarna hette, sprang in för att hjälpa. Micke, granne nummer två ringde ambulans.  Väl inne på sjukhuset då pappa var vaken och fick träffa mig var han alldeles tårögd och sa till mig:
"Älskling, alla säger att du har räddat mitt liv. Pappas flicka, vad stolt jag är över dig.."
              Det  visade sig att pappa fått en tumör på hjärnan och denna hade utlöst ett epileptiskt anfall som gjort honom medvetslös. Den hösten kantrades alltså av operation, håravfall, peruk, cellgifter och strålning.. Efter många om och men friskförklarades han och till hans glädje fick han håret tillbaka.

Ett helt år fick han sedan vara frisk. Vi var överlyckliga, trodde att vi äntligen kunde slappna av och vara lugna. Nästa kroppsdel att drabbas var lymfkörtlarna i höger ben. Denna operation var mindre smärtsam än den förra, men likväl otroligt jobbig. All medicinering tärde enormt på min kära far men han var lika stark som vanligt och släppte aldrig sitt hopp och sin livsvilja.
Självklart var det bara en tidsfråga innan vänster ben drabbades och en ny operation var på schemat. Så, efter fyra sjukdomsbesked och fyra friskförklaringar trodde att pappa gjort sitt vad gällde cancern och återigen trodde vi att vi skulle kunna luta oss tillbaka och njuta av livet...

Helvetet hade inte ens börjat för oss....

1998 kom att bli ett år jag aldrig kommer glömma..

Min pappa, min hjälte, min bästa kompis... Han var så stark och underbar, hade alltid humorn i behåll..

Det var i Maj. Jag satt i köket och väntade.. Mamma och pappa kom hem från en kontroll och vi skulle åka iväg och handla på ICA. Pappa bad mig att jag skulle sätta mig i hans knä för han ville prata med mig... Jag visste det innan han sa något...
Det visade sig att läkarna hittat cancertumörer i pappas hjärna. Det var så pass långt gånget att operation var uteslutet och det enda man kunde göra var att strålbehandla och ge cellgifter. Så, en sommar av illamående och diverse behandlingar följde. I Oktober började alla inse att det inte fanns mycket hopp kvar, men vi övergav aldrig det lilla vi hade kvar. Mina syskon och min mamma tog ledigt från jobb och skola, jag fick också vara ledig. Vi fick hem en sjuksäng till vårt hus, eftersom min mamma är legitimerad sjuksköterska tog hon hand om honom hemma. Vi läste för pappa, visade filmer och skrattade och var som vanligt.. I mitten av november började han bli än sämre och till sist slutade han äta och dricka.. Jag, mitt naiva pucko, trodde bara att det var längst ner i dalen, att det bara var en tidsfråga innan han var på benen och frisk igen, precis som vanligt...

Klockan 04.15 den 25 november 1998, jag var då 13 år gammal, väckte min mamma mig och berättade att min pappa flyttat till himlen. Jag fnös åt henne och sa att det var väl det dummaste skämt jag någonsin hört. Hon klappade min kind och sa: "Älskling, jag önskar att det var ett skämt, men det är allvar.. "
Jag satt alltså där, nyvaken och knäckt, med vetskapen att jag aldrig någonsin mer skulle få krama min pappa. Aldrig skratta med honom, gråta i hans famn eller fråga frågor där de enda svaren jag litade på var hans. Jag skulle aldrig mer få se tåren han fick i ögat när jag gjorde något som gjorde honom stolt. Aldrig mer skulle jag få höra hans härliga dialekt eller lyssna på hans förmanande ord när jag gjort något dumt. Aldrig mer skulle vi åka skridskor på sjön eller bada i Skiren. Min värld rämnade och jag tog hans hand - sista gången jag kunde hålla den då den var varm...


Jag är tacksam att jag lever idag, att jag fick ha min bästa vän i 13 år. Det var han verkligen - min allra bästa vän. Som han lyssnade på mig, ägnade mig tid, trodde på mig. Han var min största supporter och jag ska göra allt jag kan för att göra honom stolt. För jag tror att någonstans finns han, och han ser mig fortfarande...

Jag älskar dig pappa...