I feberns värld...
Hur många gånger när man har varit sjuk har man inte tänkt "när jag blir frisk ska jag ofta tänka på hur lycklig jag är över att jag inte är sjuk".. Ja man borde väl det..
Det roligaste av allt med hur annorlunda man blir när man är sjuk är den känslomässiga biten. Jag upptäckte att den godaste av två juicer var slut - jag grät. Jag tittade på Gilbert Grape (som jag sett flera gånger förut) och bölade som en stucken gris.
När jag sen konstaterade att min älskade mamma kommer hit ikväll var det ju färdigt igen..
Ja jag kan ju bara konstatera att det ska bli otroligt skönt att bli frisk igen (när nu detta inträffar). Det ska bli skönt att kunna sova, duscha, äta och göra allt som man i vanliga fall tycker mycket om men som när man är sjuk verkar vara de svåraste av uppgifter..
Over and out.
Dimmig verklighet...
Brist på sömn, brist på lugn, brist på klarhet. Förmodligen.
Jag orkar inte riktigt. Jag borde boka en tvättid, men sitter hellre här och lyssnar på min musik och funderar. Jag borde städa lägenheten, sortera post, laga mat, göra läxan, vara social. Jag är alldeles trött.
Det är svårt att sortera tankarna, att fokusera. Min autopilot är på.
Att välja och prioritera, aktiviteter och umgänge som ger mer energi än det tar. Så svårt, oändligt svårt.
Jag har gått bakåt, igen.
Det är helt rubbat. Verkligheten är overklig och jag vill ställa om destinationen. Jag har bara glömt hur man gör.
Nostalgi med surt och sött...
Imorgon är det meningen att jag ska göra en dokumentär i skolan. Den ska handla om min pappas bortgång och hur mitt liv blev efter den. Jag ska använda material från min mammas 50årsfest då jag själv var 12 år.
Så nu sitter jag delvis i förskräckelse och beskådar mig själv i en horribel klänning och ännu värre frisyr och vet att det snart kommer en bit på vhs-bandet jag inte älskar. Jag mimar nämligen Carola - Fångad av en stormvind för över 200 personer. Aaah!
Jag minns också att jag runt den här tiden hade en BackStreet Boys-t-shirt och åt alldeles för mycket glass. Jag läste Kittyböcker och var rädd för källaren, spelade fotboll på 7-mannaplan och spelade klarinett. Min drömprins at the time var självklart Leonardo DiCaprio och jag älskade att spela Nintendo 8-bitar.
Jag undrar om det kommer en tid i mitt liv då jag kommer vara stolt över allt det här? Förmodligen. Jag tror dock att den tiden är en bit bort.
Nej nej nej, nu kommer Carola.. Ahh!
